Åter hemma efter en härlig helg i Karlskrona. Men måste säga att jag är en aning förlamad. Vad håller svenska folket på med? Fattar inte hur ni röstar i dessa delfinaler av melodifestivalen.

I fredags åkte jag och min kära upp till Karlskrona, där skulle vi heja på Calaisa i melodifestivalen. Vi tog in på ett vandrarhem där mina svärföräldrar väntade. På vandrarhemmet var det en familjär stämning och vi träffade genast ett par unga grabbar N och J som var i Karlskrona av samma anledning som vi, men som dock hejade på C.P och L.B Vilka roliga killar, N kunde rabbla alla årets namnsdagar på rätt datum:-)

På rummet blev det några öl och en jäger innan vi gick ut på stan för att känna lite melodifestivalpuls...tyvärr fann vi den inte. Men vi hamnade på ett ställe där vi blev serverade både mat och öl. Vi spenderade några timmar med andra folk som var partysugna sen vandrade vi genom denna lilla stad för att komma till vårt rum och sova. Vid stadshotellet såg vi dem, Calaisa, och smet in för att säga hej. A i Calaisa är min "svägerska". Det var så kul att träffa dessa underbara töser. Vi småpratade lite och önskade de lycka till, innan vi gick vidare. Natten var bra, lite oljud dock...

Lördagmorgon åt vi frukost sen skulle vi ta en runda på stan. Vi trodde faktiskt att det skulle vara folk ute och att festivalens spektakel skulle avspegla sig i staden, men inte då.

Vid fem snåret var vi stylade från topp till tå, startade festen med öl och päronkonjak. Halv sex hämtade taxin oss och vi blev körda till arenan. Insläppet var väl 17.00? Ack nej, 18.00 var det visst och det blev till att spendera 20 minuter i kyla och regn (tur vi hittade lite tak).

Väl inne på arenan fick man känna av pulsen. Där var stämningen på topp. I foajen såg vi tydligt många Calaisa fans. Det kändes som att det kunde vara deras kväll.

20.00 drog det i gång och vi, mannen och jag tittade på varandra och var glada att vi var där. Calaisa plakat syntes runt om i arenan och än en gång kändes det bra. När tjejerna kom in på scen började mina tårar rinna och jag var glad att min "make" inte var allt för avancerad. Jag älskar Calaisa. Deras sound går rakt in i mitt hjärta. När de gjort sina 3 minuter kände jag mig ganska lugn. Jublet i arenan både före och efter deras bidrag var så enormt att det kändes som om det skulle gå hela vägen.

Calaisa kom med bland de fem...ännu en kick!

Men vad sjutton hände sen?

Helt ärligt, svenska folket? Vad gör ni?

Vill vi inte ha annat än artister som ständigt syns i alla sammanhang? Är vi inte redo att visa Europa vilken musikalisk kompetens det faktiskt finns i detta land. Kom igen!

En barbiedocka, en gaphals och en hesfarbror som återigen gör kopior av sig själv eller andras låtar. Dessa röstar ni fram. Kanske för att dessa har ett namn ni känner till, jag vet inte. Men inte var de låtarna bäst. Kan vl förstå L.B och Sibel men inte de andra två.

Calaisa fyra vackra och äkta damer som skriver sitt material själva, spelar sina instrument själva och som sjunger fyrstämmigt. Detta missar ni!

Besvikelsen fanns när det var över och runt om i arenan kunde man höra snacket kring den över att Calaisa inte gått vidare. Kanske det är så att de som var där, på plats, förstår musik bättre än de som röstar framför tv´n. Inte vet jag, men av kvällens upplevelser och prat kring dessa är vi många som undrar hur det kunde bli så här.

Nåväl vi fortsatte trots resultatet av deltävlingen vår kväll på stan och när vi tassade hem på natten längtade jag hem till mina små älsklingar!

Nu är jag här tillsammans med familjen och inväntar en ny vecka på jobb. Den ska bli ganska spännande, tror det kommer att diskuteras en hel del saker, kanske lite hett dessutom.

Kram