Brukar kalla mig för familjens enda prinsessa då folk undrar om jag, förutom mina tre söner, inte vill ha en liten dotter. Jag svarar att som ensam flicka i familjen blir man också den enda prinsessan... Visst är det väl en bra förklaring?!

I går började jag dock fundera på hur det hade kunnat vara om man var en riktig prinsessa. Hade man blivit mer uppassad, uppvaktad, ompysslad rent av uppskattad? Hade man då tyckt att livet var en dans på rosor? 

Veckan som varit har varit både kul och intensiv...vilket känns i hela kroppen. Matt, svidande och orolig. Likandant mår själen, tyvärr!

Skulle varit på fest i går, en tillställning som jag säkert kommer att ångra att jag inte var med på, men jag orkade helt enkelt inte av att vara glad och pigg.

Idag känns det väl egentligen inte bättre förutom att solen faktiskt strålar. Man har så mycket som ska göras...rensa trädgården, vika och lägga in tvätten, försöka få någon ordning på detta trånbodda och övergödda hem. 

I en välförtjänt paus kom tanken igen...tänk om jag varit en riktig prinsessa...hade jag då blivit mer uppassad, uppvaktad, ompysslad rent av uppskattad? Hade jag då tyckt att livet var en dans på rosor? 

Vilken underbar semsommardag! Klockan är halvtio, frukosten är avklarad och jag känner för att påta lite i min trädgård samtidigt som jag njuter av denna fina dag...

Vi ses!